När gemene man pratar om personlig utveckling handlar det som oftast om kurser i ditten och datten. Man ska lära sig ett nytt språk, en ny sport eller skriva en bok. Man ska lära sig sjunga, måla en tavla, dreja en kruka eller laga mat. Man ska utveckla sitt kommunikation, sina ledarskapstalanger eller sitt mentala tänkande. Listan kan göras hur lång som helst på kurser som ska resulterar i nya färdigheter eller kompetenser.

Detta är inte vad jag menar med personlig utveckling. Jag kan till och med sträcka mig så långt och säga att, enligt min definition, så motverkar detta din personliga utveckling (lite beroende på kursledaren). Det förstärker bara din roll i samhället och din prägling blir än mer uppenbar och sticker sina vassa klor längre in i din hud.

Personlig utveckling är för mig att lära känna sig själv, sitt verkliga jag, den där kärnan som finns där långt inom oss, bortom föräldrars och samhällets prägling. Personlig utveckling är att identifiera, förstå och förändra sina inlärda beteenden, sina förhållningssätt och perspektiv. Personlig utveckling är för mig att verkligen höra och lyssna till sitt hjärta och våga följa det. För är det inte det livet går ut på… I alla fall är det, enligt artikeln nedan, en av de vanligaste sakerna personer ångrade vid sin dödsbädd, att de inte var sanna mot oss sig själva.

http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2012/feb/01/top-five-regrets-of-the-dying

Många tror nog att de lyssnar på sig själva och faktiskt gör som de vill. Men gör de verkligen det? Jag trodde jag gjorde det. Jag var en ambitiös och duktig student i genom alla mina studieår. Jag visste ju vad jag ville bli, jag hade ett mål. Jag skulle skaffa ett utvecklande välavlönat jobb inom ett bra område. Jag påbörjade min karriär på ett duktigt och ambitiös vis. Jag visste ju vad jag ville göra, så det är ju bara att köra. Eller visste jag det? Eller var det vad som förväntades av mig? Var det så att jag spelade min samhälleliga roll väldigt väl? Var det kanske så att mina föräldrar hade format mig till detta? Eller? Jag vet idag att det inte var mitt sanna jag i alla fall, för det bryr sig inte om pengar, karriär och status. Men det var ett mönster, ett inlärt beteende och ett ego som inte ville förlora. Så gör du verkligen vad du vill? Strävar du åt rätt håll? Personlig utveckling för mig är att finna detta sanna jag och lyssna till det.

Att vara sann mot sig själv tycker jag även handlar om att verkligen vara den man är och att våga förändra sig själv, sina beteenden eller egenskaper till den man faktiskt är. Fast förändra kanske är fel ord. Skala bort sin prägling förklarar det bättre. För när du lär känna dig själv så inser du snabbt att väldigt många beteenden och egenskaper är inlärda, de har skapats. Tyvärr är det ganska vanligt att man hör personer säga ”Jag är sådan”. Är du eller har du blivit sådan? Brukar jag fråga tillbaka. Kan det varit så att du lärt dig att vara sådan? Jag var under en lång tid väldigt orolig av mig, onödigt orolig. Jag kunde vakna upp mitt i natten och oro mig för att saker skulle hända, saker som inte ens var i närheten av att hända. När jag var bortrest kunde jag få för mig att jag glömt att släcka ljusen och att huset var nerbrunnet, trots att jag visste att jag inte hade tänt några ljus. Men sådan var jag, ”jag var var bara sån”…enda tills den dagen jag berättade detta för min pappa och hans kommentar var ”Jag är precis likadan”. Är du? Kan det var så att jag övertagit hans oro? Hade jag lärt mig att bli orolig sedan barnsben? Och är det då jag som är orolig? Vem är jag? Att besvara den frågan, det är för mig personlig utveckling.

Och jag är övertygad om att om vi verkligen lärde känna och lyssnade på oss själva så skulle världen må bättre, vara gladare och leva lyckligare. Och för mig är det anledningen till att du ska jobba med dig själv och din personliga utveckling.